Hjälp mig...att hjälpa andra!
Just nu känns allt väldigt konstigt...stelt...kallt..och väldigt förvirrande! Vad kommer hände, NÄR kommer det hända...HUR? Frågorna snurrar runt och det känns som man bär på en tickande bomb...trots allt måste man hålla humöret uppe, för Miliam, för alla runt omkring! Det är svårt. Tungt. Känns som man håller andan för att på ngt sätt stoppa tiden...
I fredags fick jag veta att Milles farfar har cancer, en av dom värsta, i bukspottkörteln...
Det finns inget kvar att göra...bara vänta..läkarna kan inte göra så mycket mer än att smärtlindra..JAG kan inte göra ngt mer än att finnas där...
Jag fick mig en ORDENTLIG tankeställare efter beskedet..man liksom omprioriterade all sin tid..helt plötsligt blev allt annat mindre viktigt! Vi ska försöka åka dit, så Miliam får träffa sin farfar, och han får träffa Miliam så mycket som möjligt! Det är hans önskan, och en självklarhet för mig! Jag känner att jag vill göra mer...
Det här räddar tyvärr inte livet på Miliams farfar, men det bidrar till en del av forskningen, som förhoppningsvis kan rädda andra!
Jag kommer från och med nu skänka 50:- för varje såld onepiece till cancerfonden! Du kan följa insamlingen via länken nedanför. (Det går naturligtvis bra att skänka pengar vare sig man handlar kläder eller inte!)
http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=6148
Skippa ditt lördagsgodis en kväll o bidra med 50:- , man vet ALDRIG vem som drabbas nästa gång :/
Love A
Hej, vi bara berätta att jag precis varit med om samma sak själv. I mitten/slutet av augusti fick min sons farfar 63 år gammal veta att han hade cancer...i hela kroppen i stort sett. Modertumören satt i lungan - också en av dom värsta cancrformerna man kan ha. Det gick fort och han somnade in 3 oktober. Jag reagerade på samma sätt som du - höll andan och försökte vara stark för alla andra. Men jag kan redan nu berätta att det behöver man inte, man får vara orolig och ledsen hur mycket man "vill" och man behöver inte ha några skuldkänslor. Min bomb briserade kan jag säga. Saknaden är oerhörd trots att vi inte träffades allt för ofta pga långa avstånd, och chocken har knappt hunnit lägga sig än.
Man får verkligen ett helt annat perspektiv på livet och omprioriterar vad som är viktigt att lägga energi på och inte.
Du och dina nära - och framför allt Milles farfar - har en fruktansvärt jobbig tid framför er och jag känner med er trots att jag inte känner er.
//Pia
